1848-1935 French Jean Beraud Galleries Berauds father (also called Jean) was a sculptor and was likely working on the site of St. Isaacs Cathedral at the time of his sons birth. Berauds mother was one Genevieve Eugenie Jacquin; following the death of Beraudes father the family moved to Paris. B??raud was in the process of being educated as a lawyer until the occupation of Paris during the Franco-Prussian war in 1870. Beraud became a student of Leon Bonnat, and exhibited his paintings at the Salon for the first time in 1872, however he only gained recognition in 1876, with his On the Way Back from the Funeral. He exhibited with the Society of French Watercolorists at the 1889 Worldes Fair in Paris. He painted many scenes of Parisian daily life during the Belle epoque, in a style that stands somewhere between the academic art of the Salon and that of the Impressionists. He received the Legion d honneur in 1894. Berauds paintings often included truth based humour and mockery of late 19th century Parisian life. Along with frequent appearances of biblical characters in then contemporary situations. Paintings such as Mary Magdalene in the House of the Pharisees aroused controversy when exhibited because of these themes. Towards the end of the 19th century Beraud dedicated less time to his own painting, but worked in numerous exhibition committees including the Salon de la Societe Nationale. Beraud never married and has no children, he is buried in Montparnasse Cemetery beside his mother.  Related Paintings of Jean Beraud :. | Representation at the Theatre des Varietes | Women skating | Boulevard des capucines | La Rue de la Paix | Women skating |
Related Artists:
Louis XIV s

Jules Bastien-Lepage
French Realist Painter, 1848-1884 French painter. Bastien-Lepage grew up on a farm. Although his earliest efforts in drawing were encouraged, his parents violently objected when he decided to become a professional artist. To mollify them he worked for a time as a postal clerk in Paris while studying at the Ecole des Beaux-Arts. In 1868 he left the civil service and was accepted into Alexandre Cabanel's atelier. During this apprenticeship, Bastien-Lepage won two prizes in drawing, and in 1870 he made his d?but at the Salon with a Portrait of a Young Man (untraced). In the Franco-Prussian War (1870-71) he joined a regiment of sharpshooters and was severely wounded in the chest. When he recovered he attempted unsuccessfully to find work as an illustrator.
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.